yvonne tuvesson rosenqvist

Sångarlivstankar...

Ibland när jag tänker tillbaka på mitt liv som sångerska, så tycker jag, att jag egentligen inte har gjort så mycket, men när jag tänker efter så har jag ändå hunnit med en hel del...

Jag skulle för det första inte bli sångerska - jag skulle bli polis! Kriminalare allra helst och jag började träna  - 2 x 25 sit ups och armhävningar varje dag, dessutom simmade jag ganska mycket, sprang och gick långa promenader med hunden.

Sjungit har jag alltid gjort sen jag var 9 år i kyrkokören och när jag sen träffade min blivande man som 15-åring (vem kunde tro att det skulle bli vi två - mitt första pojksällskap - inte jag i alla fall...!) blev jag rekommenderad att ta en sånglektion för sångpedagogen Sylvia Mang-Borenberg som passande nog bodde i Ingelstad - den blivande makens hemtrakt - så det gjorde jag.

Det var roligt att sjunga och jag fortsatte. Polisyrket kom i skymundan och istället blev jag vårdare inom omsorgen om förståndshandikappade - ett yrke som gav mig enormt mycket! Ibland var det motigt men vilken glädje det var att få arbeta med människor som vågade visa sina känslor och vilken lycka jag kände då mina boende mådde bra! Jag tycker helt enkelt om människor!

Sånglektionerna gick framåt och 1990 blev jag ivägskickad till Salzburg för en Masterclass för hovsångerskan Kerstin Meyer. Det var en upplevelse både att få träffa Kerstin och att få uppleva musikstaden Salzburg. De sista dagarna frågade hon mig om jag inte hade tänkt på att söka till Operahögskolan i Stockholm, vilket jag absolut inte hade en tanke på, men Kerstin fick mig att börja fundera och väl hemma i Småland igen bestämde jag mig ändå för att göra ett försök. Året därpå sökte jag och kom in! Ve och fasa - vilket bekymmer - nygift som jag var låg jag och grät på natten för att jag hade kommit in på Operahögskolan och oredat så i mitt annars så väl ordnade liv, men sen tänkte jag att det är ju inte klokt - här ligger jag och gråter för att jag kommit in - hur många gråter för att de inte kom in...! Såklart att jag måste prova!

Åren vid Operahögskolan i Stockholm var fantastiska . Vilken miljö för en lantis som inte haft musiken till vardags tidigare. Jag lärde mig så mycket av oerhört inspirerande lärare och det var bara att erkänna - detta var mitt blivande yrke! Jag gick 4 år och de var fyllda av många möten med underbara människor, sångare och musiker och min klass var verkligen toppen! Flera av Sveriges och världens operastjärnor idag var mina skolkamrater då...

Debuten gjorde jag på Kungliga Operan som 2:e Väpnare i Richard Wagners "Parsifal". Sedan följde ytterligare några roller på Operan och jag fick jobba med storheter som G.Friedrich, B. Klobucar, S.Ehrling, L.Segerstam, G.Winbergh och så Operans alla duktiga ordinarie solister, dirigenter och regissörer förstås!

Jag tycker om att spela och sjunga för barn - ofta på platser som inte är alldeles självklara att man ska kunna uppleva en teaterföreställning på. Min första opera för barn var praktikrollen Belunda i Drömfrossaren av W. Hiller på Kungliga Operan, men sedan har det blivit många fler föreställningar för barn. Bland annat på Regionteatern Blekinge & Kronoberg och NMDZ (numera Estrad Norr). Att få spela i ett litet samhälle, i skolans gympasal någonstans i Blekinge, Småland eller Jämtland - eller på teatern i Övertorneå eller Gällivare betyder mycket. Där kan sitta barn som är med om sin största upplevelse någonsin - barn som bestämmer sig för att det är musik, sång eller teater de ska jobba med i framtiden. Att då jag har fått vara med som en del av upplevelsen som ledde fram till deras beslut känns stort!

Som konsertsångerska har jag gjort ett flertal olika sakrala verk av Bach, Händel, Haydn, Pergolesi, Rossini, Mozart och -Vivaldi och just barockmusik passar min röst väl, men jag är även väldigt förtjust i romanser - att få berätta en hel historia på bara några få minuter är en utmaning - för det är ju oftast det man gör i en romans - och en liten sång kan vara fylld av olika känslor som jag ska kunna förmedla till min publik på bara några få minuter - det är verkligen en utmaning!

Något visst är det också att få sjunga tillsammans med duktiga musiker och dirigenter! Ibland kan ett musikaliskt möte vara nog så givande som ett kärleksmöte...

1986 gjorde jag min första resa till Tyskland som representant för Glasrikets Lucia och sen har det blivit årliga, återkommande resor dit med endast något enstaka avbrott då jag varit höggravid. I Tyskland finns inte Luciatraditionen, så våra konserter har varit välbesökta och vid 3-4 konserter varje år har vi t.ex. fyllt Hamburgs finaste musikkyrka Michaeliskirche till bristningsgränsen. Det är något visst att få sjunga solo för så många människor... Jag har med tiden kommit att bli återkommande gästsolist varje år...( klippte 1994 av mig nästan allt mitt långa ljusa luciahår - 30 cm - så jag passade kanske inte lika väl utseendemässigt, men rösten ville inte tyskarna bli av med...). Jag har i Tyskland fått sjunga flera konserter i bl.a. Berlinerdohmen, Kölnerdohmen samt ett stort antal andra kyrkor runtom i Tyskland och i Köln även varit solist tillsammans med Deutz-Chor Köln - en manskör bestående av 105 välljudande män! Tänk att få stå mitt ibland 105 välljudande män - mäktigt! Då de senare kommit till Sverige på konsertturnéer har de bjudit in mig som solist både i Korsberga som Karlskrona.

Många människor har jag träffat och mycket har jag fått uppleva under Luciaturnéerna i Tyskland.  Bland annat bodde vi på samma hotell som Iron Maiden i Bremen - åt frukost tillsammans på morgonen och de blev nyfikna på oss och den svenska Luciatraditionen så vi sjöng "Staffan var en Stalledräng" för trummisen Nicko McBrain i rockbandet Iron Maiden medan ett japanskt videoteam spelade in - att vi som tack blev bjudna på deras konsert i Bremen  med följande efterfest kunde vi tyvärr inte ta emot - vi hade så fullt på vårt eget schema.

En gång sov vi över hos en av Tysklands bästa travkuskar. På morgonen blev vi väckta av hans höggravida get Jimmy, som gladeligt traskade omkring bland alla oss, halvsovande lucior på madrasser på golvet och bräkte...

Jag har sjungit Luciasången åkandes i ett gruvschakt i en dumpers, stigandes till väders i en skylift och framskridandes genom otaliga fabriker, sjukhuskorridorer, hotell, flygplatser,kyrkor och några gånger också på Reeperbahn.

Och tänk den gången vi la ut våra lingonriskransar på gräset. Utan vår vetskap fick lingonkransarna hyresgäster vilka sen visade sig när vi satte kransarnan på huvudet... Jag lovar, att det inte var någon angenäm känsla att stå inför publik med daggmaskar i håret sjungandes Luciasången - det glömmer nog ingen av oss som var med...

 

Den absolut största och viktigaste rollen i mitt liv är rollen som mamma. Sedan barnen kom har de fått den absolut största platsen i mitt liv - Amelie, Henning och Malla - mina underbara ungar! Det bästa och största jag någonsin gjort!!!

 

2003 inträffade något nytt i mitt musikliv då radioprofilen Pernilla Eskilsdotter behövde en ersättare för sitt radioprogram Entré - rätt in i musiken och jag fick en förfrågan om jag kunde tänka mig att anta utmaningen som ersättare. Efter noga eftertanke bestämde jag mig och tackade ja. Sedan dess har jag hoppat in som programledare på Sveriges Radios musikkanal P2. Först i Entré - rätt in i musiken och sedan även Önska i P2 som sänds från Växjö och dessutom har jag haft förmånen att få presentera några lunchkonserter.  Det är ett oerhört stimulerande jobb fyllt av musik och jag har verkligen lärt mig att lyssna på musik på ett helt nytt sätt. Under mina "barnår" var kvällarna på radion ett vattenhål som gjorde att jag aldrig kände mig förlorad från musiken.  I Entré var jag dessutom min egen producent, vilket innebar att jag själv fick välja ut all musik som skulle spelas och det var en utmaning att komponera ihop bra program och att noga välja mina ord som skulle sammanfoga all musik - helst skulle det bli som en rör tråd igenom programmets gång! Jag upptäckte, att jag tyckte om att skriva manus och det ledde vidare till nästa projekt... 

Under mina år med småbarn hemma växte en idé långsamt fram - idén om att omarbeta operan Figaros Bröllop och göra den i ett litet kammaroperaformat. Idén blev verklig tack vare teaterchef Johan Bernander på Regionteatern Blekinge & Kronoberg och denna min idé om att omarbeta kända operor till mindre format har givit mersmak. Jag har börjat fundera på om jag inte ska ta och slakta "Don Giovanni" till en nätt liten soppteater på 45 minuter, Trollflöjten på 3/4 eller varför inte presentera "Par i Damer möter Mozart" - en föreställning där Mozart tänker tillbaka på sitt liv - en Mozart gärna i Lasse Lindströms gestalt och jag och min accordeonistväninna Åsa Sundstedt, ramar in hans liv med hans underbara musik... Är grymt sugen att se vart denna idé tar vägen...

Jul-CD:n, En Gladelig Jul (producerad på skivbolaget Chamber Sound) som jag gjorde tillsammans med tenoren Johan Wirell, Ingelstadkören, Väckelsångskören, Ivo Vrba, Emma, Sara och Olof Lundbeck och pianisten Jan Hydbring 2008, gick över förväntan bra och vi sålde faktiskt skivor så att det gick ihop sig innan jul och dessutom gick vi med en liten vinst. Vi hade så gott som fullsatta kyrkor vid 6 olika julkonserter innan julen 2008, hann med några konserter julen därpå (fast det fick bli på sparlåga eftersom vi båda medverkade i Linneateaterns Glada Änkan) och i december 2010 är 3 Gladeliga Julkonserter inplanerade - Vislanda 5 december, Växjö domkyrka 9 december och Virestad 14 december. I övrigt är det Sound of Music i Växjö Konserthus som gäller för mig hela november och december! 

Gunilla Lund-Tobiasson, producent vid Musik i Syd, hade en tanke om ett möte mellan en folkmusiker och en konstmusiker och vad det kunde utmynna i för reslutat. Det enda jag kunde tänka mig då vi sammanstrålade var ett program om Christina Nilsson - Smålands största sångerska genom tiderna! Jag satte fart att fundera och läsa och kom fram till, att programmet skulle handla om Christinas första år fram till dess att hon tackade ja att vilja bli en "riktig" sångerska. Manus till "Stina på Backen" skrev jag under sommaren 2008 och sen hade vi premiär för alla femteklassare inom Vellinge Kommun i oktober. Programmet, där folkmusikern Jonas Åkerlund och jag satt musik som Christina själv sjöng eller spelade mellan de olika scenerna, har blivit väldigt väl mottaget och efter de 28 skolföreställningarna i Vellinge, Älmhult och Uppvidinge Kommuner har vi nu också spelat åtskilliga föreställningar inom åldringsvården i Växjö, Alvesta och Ljungby Kommuner, medverkat på olika festivaler och sammankomster. Ganska intressant att se, att en skolföreställning passar mer än väl även för en lite äldre publik också och de som är mittemellan har intygat oss om att även de gillar vad de ser och hör! I september 2010 medverkade vi vid Rikskonserters stora utbudsdag med barn och ungdomskultur - Showcase - 10, i Göteborg i september där vårt bidrag utvaldes som ett av 24 bidrag bland över 130 insända. Under hösten 2010 har vi turnerat runtom i Sörmland i Scenkonst Sörmlands regi med  vår Stina på Backen. 22 föreställningar för barn och äldre och var vi än kommit så har alla häpnat över att det kunde vara så intressant med bara 2 personer, en pall, några instrument, 1 äpple och några mynt! En dam på ett äldreboende utbrast: Det här var nog den bästa underhållning vi har haft någonsin! Fina ord som värmer gott!!! Hösten 2011 är det Kalmars tur!

Ibland hoppar jag på projekt som jag inte riktigt vet om jag kommer att ro iland och ett sådant var då jag tackade ja till att bli koordinator/administratör inför en stor Världsmusikfestival för nutida konstmusik som gick av stapeln i Visby-Växjö och Göteborg september 2009 - World New Music Days - Listen to the world. Men med Thomas Liljeholm vid rodret rodde vi Växjös satsning i hamn. Han talade om vad jag skulle göra och jag gjorde det så gott jag kunde och vi samarbetade mycket bra. Om han behöver en assistent någon mer gång kommer jag med glädje!

Jag har många olika idéer och planer på gång - det är bara det, att har man tre livliga barn i sin allra bästa ålder så vill inte tiden riktigt räcka till för alla spännande projekt som dyker upp, men har man tre livliga barn i sin allra bästa ålder så är det ändå rollen som mamma som är det absolut viktigaste i livet!