Christina Nilsson – Grevinnan de Casa Miranda

 

Christina Nilsson föddes i ett fattigt och stenigt Småland den 20 augusti 1843. Hennes föräldrar bodde då på gården Sjöabol, mera känt som Snugge, där man kämpade med att få maten till att räcka till människor och djur. Hon hade 6 äldre syskon och hennes mor var redan över 40 år. Hon var gammal och tyckte att hon gjort sitt, så Christina kände nog ganska tidigt i sitt liv att hon inte var älskad av sin mor. Först då hon började tjäna pengar och hjälpte till med försörjningen fick hon erkännande från modern, däremot var hennes far väldigt förtjust i sin lilla spelgräbba.  

Tidigt deklarerade hon, att hon minsann inte tänkte bli någon kökspiga och hon ville inte hjälpa till med inomhussysslor. Det vankades mycket stryk från mor...Gladast blev hon om hon togs för en pojke och komplimanger om att hon var stark som en pojke njöt hon av! När hon senare i livet beundrades av Kejsar Napoleon då hon åkte skridskor i Boulogneskogen kunde hon tacka sina många skär under barndomstiden – hon åkte åtskilligt på de frusna sjöarna och den konsten satt i. Likaså kunde hon hantera ett gevär och då hon besökte Tsaren i Ryssland sköt hon en stor björn vid en björnjakt. En björn, som hon lät stoppa upp och senare ha i sitt hem där den stod med en silverbricka mellan ramarna där man kunde lämna sitt visitkort. 

Hon gav sig tidigt av från hemmet för att uppträda på gästgiverier och marknader. Hon gick långa vägar genom skogarna och på alla dessa små, slingriga grusvägar som Småland än idag mest består av. Bland annat besökte hon Kronobergshed där hon uppträdde för de exercerande militärerna. Hon trivdes med detta kringvandrande liv och hon tjänade bra med pengar utan att behöva slita som kökspiga.

Ju äldre hon blev förstod hon dock, att det liv hon levde kunde hon inte fortsätta att leva hela livet – hon skulle bli tvungen att söka arbete och vad fanns att få annat än pigjobb - möjligen olika fabriks eller jordbruksjobb och av dessa var hon föga intresserad. Så hade hon inte blivit tillfrågad av Häradshövding Tornérhjelm sommaren 1857, vid Ljungby Sommarmarknad, om att börja ta sånglektioner och att han var villig att bekosta hennes utbildning till sångerska vet man inte vad som hänt med "spelgräbban" Christina Nilsson. Frågan hon fick på Ljungby Gästgiveri av Tornérhjelm hjälpte henne att välja väg i livet och jag tror, att man ibland kanske inte ska planera för mycket utan låta tillfälligheterna styra som i fallet Christina Nilsson - det finns oftast en mening med vad som sker...

Nu gick det ju väldigt bra för Christina. Hon kom att bli en av de största sångerskorna genom tiderna – Mademoiselle Christine Nilsson! 

Sverige har haft 3 sångerskor i den klass Christina befinner sig i – Jenny Lind, Christina Nilsson och Birgit Nilsson. Jenny Lind slutade tidigt sin ”syndiga” operakarriär. Christina firade 25 år med nästan idel triumfer innan hon slutade. Hon ville sluta medan hon fortfarande var på toppen av sin karriär. Birgit Nilsson kommer för alltid att förbli en av världens största Wagner- och Strausssopraner, ja, en av väldens största sopraner någonsin. Av dessa kanske Jenny Lind och Birgit Nilsson är mest kända här i Sverige. De kom att göra karriär på Kungliga Operan i Stockholm vilket däremot Christina aldrig gjorde. Hon var stjärna på kontinenten och Amerika istället - en riktig värlsdstjärna! 

Det talas mycket om att hon var en oerhört stark personlighet och en självständig kvinna. Hon tyckte om att hjälpa till om hon kunde och hon var generös med pengar. Hon hade själv upplevt hur det kändes att leva som fattig utan skor och med slitna fula kläder och delade gärna med sig till nära och kära.

Då det var missväxt i Småland skickade hennes konfirmationspräst ett brev till Paris, där han bad henne hjälpa till ekonomiskt vilket hon gjorde omedelbart. Hon ställde till med en stor välgörenhetskonsert i Paris och alla hennes bekanta musikvänner blev inbjudna att medverka, men de fick inte ett enda öre för besväret. Alla pengar gick hem till de nödställda och svältande smålänningarna och Christina själv gick runt med tiggarbössan i pausen för att få in ännu mer pengar att skicka hem till Småland.

 Hon köpte tillbaks gården, Snugge - Sjöabol, till föräldrarna, Jonas och Stina-Kajsa Nilsson 1867, så de fick sluta sina dagar på det älskade Snugge!

Hon kom att bli en av sin tids mest välavlönade sångerskor och hon fick mängder av juveler som presenter, umgicks med kungligheter och furstar och hade en av Europas förnämsta konstsamlingar, men var hon lycklig? Det vet man inte… Jag tycker mig ibland se ett stänk av vemod då jag tittar på fotografier och målningar av Christina Nilsson, men det kanske också finns där för rolltolkningens skull...

Hon kom att gifta sig 2 gånger. Första gången med en fransk bankir, som lyckades slösa bort en stor del av hennes förmögenhet innan han dog på ett sinnessjukhus och andra gången äktade hon en spansk greve, så hon kom att bli grevinnan Christine Nilsson de Casa Miranda. Några egna barn fick hon inte – det var omöjligt att kombinera med ett ansträngande och krävande yrke som operasångerska, men en styvdotter ingick i andra giftet.

Christina dog i Växjö 22 november, 1921 på Stadshotellet och vilar numera i sitt mausoleum på Tegnérkyrkogården i Växjö. 

Under åren har jag träffat en del personer som hade personliga minnen av Christina. Bland annat hennes kammarjungfru Ruth och en man som varit hos henne på skolresa som barn. Han hade haft en "modern" skollärare som gjort en skolresa till Villa Vik, Christinas hem i Sandsbro utanför Växjö. Då hade hon kallat in barnen och sen satte hon sig vid pianot och sjöng, men han kom inte ihåg hur det lät. Däremot kom han ihåg att de fått äta hur mycket krusbär som de orkade och de hade smakat så gott, så gott!

En annan man berättade om hennes begravning som han bevistat. Om hur alla herrarna var klädda i höga hattar och långa svarta rockar. Militärerna stod i giv akt utmed Storgatan tillsammans med Växjös alla skolbarn som stod med en enkel grankvist i händerna. Hästarna som drog vagnen med kistan hade svarta kläden och skygglappar framför ögonen. Vagnen drogs sen genom Växjös innerstad och fortsatte ut till Villa Vik, där Christina låg lik innan mausoleet var byggt på Tegnérkyrkogården i Växjö 1923.

En dam som jag träffade nyligen berättade om när hennes far körde potatis till Växjö marknad och det stod en liten flicka vid vägkanten som ville åka med - Christina Nilsson. Hon fick åka med men fick sitta på lasset eftersom han hade fjällan bredvid sig på kuskbocken. Då han senare skulle hem igen stod den lilla flickan vid vagnen och log med hela ansiktet: Jag kan sitta på lasset hem också! Och det kunde han inte neka henne till...

Hennes kammarjungfru Ruth, som var en rejäl flicka från landet - just det Christina ville ha, uppskattade Christinas generositet och alltid oklanderliga sätt och hon bar med sig en enorm beundran för Grevinnan Christina Nilsson hela livet. Grevinnan var alltid propert klädd i senaste mode och med verkliga kvalitetstyger och gärna med en "slips" om halsen. Hon har bland annat berättat om hur Grevinnan en kväll gjorde en beställning av en "bak-ihop-ett". Ruth gick över till kokerskan i Christinas våning i det Schanderska huset och då kvällen kom gick hon åter till Stadshotellet med en "pytt-i-panna"!

Ibland då Ruth gick ärenden åt Grevinnan i Växjö stad, sprang barnen ifatt henne och frågade om det var hon, som jobbade hos den där Grevinnan som kasade nerför verandan. Grevinnan De Casa Miranda "Grevinnan som kasa nerför verandan!" Ett allmänt skämt i Växjö vid denna tidpunkt.

 Ruth dog 1996 – 100 år gammal!  

 

Bilderna är hämtade från www.cnilssonsallskapet.com  hemsida.

 

###########################################################################

Jag har kommit att hålla Christina väldigt kär och vi har haft sällskap halva mitt liv. Jag lärde känna henne då det berömda Smaragdsmycket stals från Nationalmuseet i Stockholm och såldes till en juvelerare i Schweiz innan man ens upptäckt att det var stulet! Det blev ett ramaskri och några envisa smålänningar bestämde sig för att det skulle köpas tillbaka. Insamlingar startade och soaréer och konserter gjordes. Till konserten på Smålands Museum behövdes en ung flicka som kunde sjunga de folkvisor som Christina alltid haft med sig i livet. Folkvisor som hon lärt sig som barn och aldrig föraktat utan som hon brukat avsluta sina konserter världen över med, som extranummer. Jag fick äran att sjunga ett par av dessa visor och mitt första möte med Christina var gjort.

Christina behöll sin pojkaktighet och självständighet genom livet och det tilltalade nog ganska många att hon vågade säga vad hon tyckte, liksom det säkert retade en del... Tyckte hon att något var roligt kunde hon lägga upp världens gapskratt! Sen om det var i finare salonger gjorde henne detsamma! Hon hade inte fått någon fin uppfostran utan mest fått klara sig själv under barndomsåren men jag tvivlar på att någon fick sista ordet i en ordduell - hon var van att munhuggas med garvade marknadsknallar och annat löst folk. Dock hade hon tidigt lärt sig läsa (bara 4 år gammal) genom psalmboken av en inneboende på Snugge. Hade inte föräldrarna haft det så knapert hade hon troligen inte fått ge sig av vind för våg, som hon nu kom att göra.

 Då Christina Nilsson Sällskapet www.cnsallskapet.se bildades på Smålands Museum1987 fanns jag med och underhöll tillsammans med min sångpedagog Sylvia Mang-Borenberg.

Jag kom att bli Sällskapets lilla maskot och jag vet, att många småländska hjärtan gladdes med mig då jag några år senare kom in på Operahögskolan i Stockholm. Jag fick Sällskapets första stipendium 1989 - ett stipendium som jag inhandlade en cykel (vilken jag fortfarande har kvar!) för att ta mig till min sångpedagog med. Och då Sällskapet delade ut sitt Jubileumsstipendium 1993 (150-års minnet av Christinas födelse) var jag stipendiaten och sångsolisten vid Jubileumskonserten i Växjö Konserthus tillsammans med Ingvar Wixell. Ytterligare några stipendier från Christina Nilsson Sällskapet fick jag del av under min studietid och då jag fick mitt diplom från Operahögskolan fick jag även ett stipendium på 10 000 kronor därifrån, vars grundplåt var en donation av Christina Nilsson - så jag är Christina Nilsson evigt tacksam!

Det har kommit att bli många möten med Christina Nilsson genom åren. Jag har läst om henne, hört berättelser och anekdoter berättas om henne och i gengäld försökt berätta vidare om hennes liv och leverne för intresserade i programmet "Christina Nilsson - En Smålandssaga i ord och ton".

Ett program där jag berättar sannsagan om hennes liv från födelsen i Snugge till insomnandet på Stadshotellet i Växjö och ramar in berättelsen med de folkvisor hon själv sjöng och älskade.

2007 fick jag en beställning av Musik i Syd om att göra ett program tillsammans med en spelman och det finns egentligen bara en sak man kan göra med en operasångerska och en spelman - sagan om Christina Nilsson som blev föreställningen "Stina på Backen".  Idé och manus har jag stått för och hösten 2008 gjorde Jonas Åkerlund och jag våra första skolföreställningar i Vellinge, Älmhults och Uppvidinge kommuner med denna musikteaterföreställning. Under våren 2009 spelades "Stina på Backen" inom åldringsvården i Växjö, Alvesta och Ljungby kommuner. Sedan ha vi spelat på olika festivaler och festligheter och våren 2010 var det återigen dags för skolföreställningar och föreställningar inom åldringsvården, denna gång i Lessebo kommun. Vi blev utvalda att medverka vid Rikskonserters stora utbudsdagsfestival i Göteborg 2010 i Showcase -10 vilket resulterade i att vi samma höst kom 3 veckor till  Sörmland och hösten 2011 2 veckor till VästerNorrland och 1 vecka i Kalmar.

Vi spelar både skolföreställningar som föreställningar

inom äldreomsorgen och förhoppningsvis blir Stina på Backen en föreställning som kan dammas av och göras då det finns intresse för den fantastiska sannsagan om Christinas liv, för den tål att berättas om och om igen - den blir aldrig omodern och den måste berättas för att hålla Christinas minne levande!

Ibland känns det nästan som om jag känner Christina Nilsson, men bara ibland för hon är svår att få grepp om. Ibland kommer jag nära, men jag känner samtidigt att hon hela tiden håller en viss distans och det känns som om det finns ett rum dit hon inte släpper vem som helst, vilket jag kan förstå som sångerska och offentlig person - det är skillnad på att vara personlig och privat och Christina är oerhört personlig men sitt privatliv vill hon ha för sig själv!

Vem var hon egentligen? 

Ja, vem var hon egentligen?

Vem vet?! 

Även om vi idag vet mycket om hennes liv och leverne så vet vi inte allt...

Kejsarinnan Elisabeth i Wien uttalade sig om Christina och hennes sång en gång: Ja, jag förstår mig i allmänhet inte på så'nt där, men då madame Nilsson sjunger så rör det mig - det går till hjärtat.

En recensent som skrev om henne skrev så här:

Vi, som har hört hennes ljuvliga stämma och lyckats fånga den oemotståndliga glansen i hennes blåa ögon – vi glömmer henne aldrig...

Och det ska inte vi heller göra - vi ska minnas Christina med stolthet, minnas hennes goda gärningar och generösa sätt och föra hennes minne vidare till nästkommande generationer!

"Fjorton år tror jag visst att jag var....liten flicka så munter och så gla'. Ingen friare hörde jag å, och ingen heller jag tänkte uppå. Tralala, tralala, tralalalala...."

 

Vill du lyssna till musik som Christina sjöng, rekommenderar jag Ofelias aria ur Hamlet, kompositör Ambroise Thomas. I denna sång skrev Thomas in den svenska folkvisan "Näckens polska"

www.youtube.com

 Vill man höra hur Christina kanske lät? Då kan man lyssna till en samtida sångerska (född samma år som Christina) vid namn Adelina Patti då hon sjunger juvelarian som var en av Christinas glansroller. Betänk att Adelina Patti var 63 år då hon spelade in denna sång 1905. Christina slutade sjunga då hon var 45 år 1888...

 

www.youtube.com

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Samtliga foton där jag bär den bruna klänningen i sista stycket är hämtade ur Stina på Backen och tagna av Lars-Erik Tobiasson.